Hungerupproret - den "svenska revolutionen" 1917

av Håkan Blomqvist

"Livsmedelspriserna steg kraftigt. De kommissioner som tillsattes för att reglera varutillförseln ställdes inför stora problem, och irritationen mellan konsumenter och producenter blev stor. Följden av det hela blev att Hammarskjöld avgick (1917)".

Så avhandlades hungeråret i Sverige 1917 i min historiebok för gymnasiet på 1960-talet. "Irritationen mellan producenter och konsumenter"? Bakom den harmlösa och intetsägande formuleringen dolde sig en historia vi sällan fick lära i skolan – historien om svält och förtryck, och om vanliga arbetares kamp, inte bara för mat i magen utan också för att störta en regering, "Hungerskjöld", med hela det system av överhetsmakt han representerade.

 

Våren 1917, det fjärde krigsåret, var för arbetande människor i Sverige ett hungerns och nödens år. Livsmedelsbristen som blivit alltmer kännbar under hösten 1916 började efter årsskiftet utvecklas till en verklig livs-medelskris. Kött- och fläskexporten till det krigförande Tyskland hade trissat upp priserna även på den svenska marknaden och arbetarhushållen tvingats övergå till en kost av bröd och rotfrukter. Och likt hundra år tidigare var det potatisen som hindrade svälten från att knacka på de fattigas dörr.

I januari införde regeringen brödransonering men månaden efter proklamerade Tyskland det oinskränkta u-båtskriget som gjorde import av spannmål från Amerika praktiskt taget omöjlig. Brödransonerna sänktes till 200 gram per dag. I april sattes ett maximipris på potatis men utan ransonering, och potatisen försvann så gott som helt från marknaden. Den akuta krisen var ett faktum.

Men våren 1917 var inte bara en nödens vår i arbetarhemmen – den var också förhoppningarnas.

Ryktet om den stora revolutionen i öster mot krig och envälde nådde Sverige den andra veckan i mars. Rysslands arbetare och bönder hade kastat av sig tsarens självhärskardöme. De fattiga arbetarna, bönderna och soldaterna hade av egen kraft vräkt omkull en mångdubbelt mäktigare överhet än den svenska. Kunde Sveriges arbetare gå samma väg?

"Det låg liksom revolttendenser i luften, en våg av frigjorda känslor vällde fram", noterade en iakttagare bland de Frisinnade. Och socialdemokraten Palmstierna antecknade i sin dagbok: "Vårliga vindar spela, vårt folk skakas såsom av en stöt… Allas sinnen upptagas av revolutionen. Ingen talar om annat."

Högerregeringen Hammarskjöld, tillsatt 1914 efter Gustav V:s borggårdstal till det uppvaktande bondetåget, avgick den 29 mars till följd av den växande oron. Swartz fick uppdraget att bilda en ny högerministär. Men ute i fabrikerna och arbetarhemmen var tålamodet slut.

 

Västervik

Det var tidigt på morgonen måndagen den 16 april 1917 i fabriksstaden Västervik vid Smålandskusten. Trots att dagens arbete borde ha varit påbörjat sedan länge, stod många maskiner tysta. Arbetarna hade samlats i klungor. Man diskuterade lördagens händelser. Då hade arbetarna vid Flinks stenhuggeri och hos byggmästare Larsson gemensamt tågat ut från sina arbetsplatser. Stegen hade styrts till Rådhuset där arbetarna krävt att få tala med kronofogden. Ett krav hade rests bland de församlade: Bröd!

Exemplet följdes över hela staden. På varje fabrik och arbetsplats lades arbetet ned. I hundratal strömmade arbetarna till rådhuset för att framlägga sina krav.

På vägen tvingades mejeriföreståndaren att sänka mjölkpriset med tre öre. Ett par hundra arbetare trängde in på "Holländska kvarn" för att undersöka förråden av säd och mjöl. Vedhandlaren gick med på att sänka priset per famn ved, inför en beslutsam uppvaktning.

På stora torget växte människomassorna. Syndikalisten F J Gustafsson talade till mängden. Han föreslog att varje fackförening och arbetsplats skulle välja representanter som skulle träffas i Tjusts församlingslokal för att diskutera vidare åtgärder.

 Arbetarkommittén i Västervik. Syndikalisten F J Gustavsson i mitten.

Kontroll

Västervik hade 1917 knappt 1 800 fabriksarbetare. När de delegerade skulle lägga fram sitt förslag inför kvällens möte hade över 2 000 arbetare mött upp.

Förslaget antogs enhälligt. Förutom lokala krav som upprättande av en soppkokningsanstalt, ökad tilldelning av brödkuponger och stopp för indrivning av kommunal restskatt för personer med under 3 000 kr i årsinkomst, ställdes en lång rad av krav till regeringen:

Stopp för all livsmedelsexport, kraftig beskattning av krigsprofitörerna, skattefrihet för alla inkomster under 3 000 kr/år, rusdrycksförbud. Av ortens arbetsgivare krävdes 8 timmars arbetsdag och höjning av reallönerna till förkrigsnivå.

En kommitté på fem man tillsattes för att leda den fortsatta kampen för kraven. Genom denna "Arbetarkommittén av den 16 april" vann arbetarna snabbt kontroll över Västerviks livsmedelsförsörjning.

 

Revolution

En ny inspektion gjordes av förmalningen av brödsäd på "Holländska kvarn". Arbetarkontrollanter tillsattes för att övervaka spannmålets kvalitet.

För att sänka priset på fisk träffade Arbetarkommittén en överenskommelse med stadens fiskhandlare. Dessa förband sig att tillgodose marknaden i Västervik med fisk till "rimligt" pris. För att kunna avgöra vad som var rimligt, fick Arbetarkommittén rätt att kontrollera fiskhandlarnas vinster. Hur stora dessa vinster fick vara, bestämdes i överenskommelsen. Fiskare som ville ha exportlicens för mört fick vända sig till Arbetarkommittén för att få tillstånd.

Priserna på arbetsskor, kött och fläsk samt priserna för småbröd och kaffe på stadens kaféer sänktes på anmodan av kommittén. Arbetare, utsedda av kommittén, blev kontrollanter vid den kommunala livsmedelsnämndens försäljningsställen. Till och med mandelkubbarna vid ett av stadens konditorier utsattes för arbetarkontrollanternas mumsande övervakning efter klagomål från kunder på "otillåtna tillsatser".

Men kommittén nöjde sig inte med livsmedelsfrågan. Kronofogden, en ämbetsman utsedd av staten, tvingades avgå sedan kommittén förklarat att han inte längre hade dess förtroende. För att upprätthålla ordningen utsågs särskilda arbetarordningsmän medan poliskonstaplarna fick hålla sig på station för att inte provocera.

Västerviks borgmästare fick erbjudande av länsstyrelsen om militärtrupp för att kväsa den "röda terrorn" som borgerliga tidningar ansåg härja i den lilla staden. Den kloke mannen vände sig emellertid till arbetarkommittén och frågade om någon trupp verkligen behövdes för att hålla ordning, och fick ett kraftfullt besked att den saken klarade arbetarna bäst själva.

I ett samhälle där fattiga arbetare och kvinnor inte ens hade rösträtt visade arbetarna hur deras egen demokrati kunde fungera. Och likt den berömda "sovjeten" (sovjet är det ryska ordet för "råd") i Petrograd några mil österut, åt sig västerviksarbetarnas lokala lilla "regering" in i den gamla maktapparatens hjärtmuskulatur. Arbetarna i Västervik hade, med journalisten Jolo:s ord i en minnesartikel, "enligt alla språkbruk och definitioner, gjort revolution".

 

Upprorsvågen

Men exemplet från Västervik var inte ensamt. Veckorna dessförinnan hade förtvivlade fiskarhustrur demonstrerat i Söderhamn för mat åt sina hungrande barn och i Norrköping hade det kommit till handgripligheter när husmödrar gått potatishandlare inpå livet. Nu spred sig hungerrörelsen som en löpeld över landet. Det var ett hungeruppror av samma slag som 1867 och 1855, men det fick alla tidigare erfarenheter att förblekna.

De sista dagarna i april strömmade upprorsrapporter in till tidningarna från hela landet, från brukssamhällen och industristäder, från storstadskvarter till minsta avkrok i en flod som växte timme för timme.

Karlstad: 400 fabriksarbeterskor utanför rådhuset.

Råå: 200 arbetare kräver fler brödkort.

Tranås: 1 000 arbetare kvarhåller en järnvägsvagn med 8 ton potatis.

Hofors: 2 000 arbetare, män och kvinnor, demonstrerar till livsmedelsnämnden.

Norrköping: 1 000 textilarbetare demonstrerar.

Enköping: 1 000, Nässjö: 3 000, Katrineholm: 3 000, Västerås: 9 000, Bollnäs: 2 500, Vaggeryd: "samtliga arbetare", Skaftet: 200… "Ett 60-tal arbetare vid Äggfors sulfatfabrik drog på onsdagen genom Mörsil och gjorde därvid besök hos flera lantbrukare vilka de avtvang skriftlig förklaring om mjölkprisets nedsättande till 15 öre per liter…" I hundratusental gick arbetarna man och kvinna ur huse för att kräva bröd och rättvisa.

Tågvagnar till Tyskland plundrades. Bönder och handelsmän fick sina förråd bryskt inventerade när arbetarna kontrollerade att ingenting hamstrades för spekulation.

De mest uppmärksammade inventeringarna ägde rum sista veckan i april i Ådalen. Från den 24 april, när uppemot 4 000 arbetare demonstrerade i Kramfors, lades driften i sågverk och fabriker ned längs hela Ålandskusten. Manifestationen i Kramfors hade bland annat krävt att maximipris skulle sättas på alla förbrukningsartiklar och att alla befintliga potatisförråd exproprieras för att säljas till arbetarna. De kommande dagarna började arbetarna själva förverkliga kraven. I tusental drog de ut till bönderna för att kräva lägre mjölk- och potatispriser. Även mejerier och butiker utsattes för handfast uppvaktning. Pressreportage berättar om hur arbetarna från Rossö, Nyland och Prästman lyckades uppbåda tio tunnor potatis vid en framgångsrik kontroll hos bönderna. Gudmundrås arbetare tågade i en jättemanifestation som översteg 10 000 personer ända till Sollefteå för att där försöka nå enighet med militären. Längs vägen krävde de hos bönderna att dessa sänkte sina priser. I Nyland länsades butiker på bröd. Livsmedelsspekulanter greps och förhördes av massorna.

Så här kunde en tidningsnotis från ett av de tusentals s k "tvångsköpen" i landet låta:

"Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför hand-laren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare".

Denna typ av "tvångsköp" kan i dagens öron låta harmlösa, men kunde i själva verket utgöra ett lagbrott. Köparna saknade ju ransoneringskort.

Hungerupproret spred sig som en lavin över landet. På mängder av orter bildades arbetarkommittéer som i varierande utsträckning följde Västerviks exempel. Makthavarna skakades och deras oro skulle få anledning att ytterligare växa.

I slutet av april nådde hungerrörelsen också de militära förbanden. Från regemente till regemente rapporterades om hungerdemonstrationer och solidaritetsyttringar för arbetarna utanför kasernområdena.

 Värnpliktiga demonstrerar i Stockholm 1917

Den 18 april trotsade 150 flottister på Skeppsholmen i Stockholm förbudet att bevista politiska möten. I sluten trupp marscherade de genom staden till den socialistiska ungdomsklubben Reveljs möte på Södermalm där den ständige upprorsmannen Hinke Bergegren talade om den ryska revolutionen. Ett kompani kadetter med skarpladdade vapen skickades ut för att arrestera flottisterna men vågade inte ingripa.

Dagen efter hade arbetarna på ASEA i Västerås lagt ned arbetet och 9 000 strejkande samlades på stora torget för sina krav. I en av resolutionerna uttalade arbetarna sitt stöd för matstrejkande värnpliktiga vid Västmanlands regemente och påminde: "Kom ihåg från vilken klass ni utgått! Kom ihåg att ni, liksom vi, är offer för ett orättvist samhällssystem." Fram emot kvällen tågade 600 värnpliktiga ut från regementet till tonerna av Internationalen och Arbetets söner till torget där de förenade sig med de strejkande. De kom inte släntrande i permiskläder, utan marscherade, liksom i Stockholm, uniformerade i sluten trupp utan sina officerare och utbringade tillsammans med de strejkande arbetarna leverop för revolutionen.

Vid Norrbottens regemente i Boden inleddes matstrejk, befälet samlade in gevär och bajonetter. Regementsstäderna kokade. Medan hungerrörelsen rullade vidare. Stockholm: 10 000 utanför riksdagen med krav på bröd och medborgarrätt. Göteborg: svåra hungerkravaller och 15 000 utanför rådhuset…

Det gick en rysning inom överheten.

 

Skyddskåren

Medan militärledningen landet runt skyndade att avväpna de värnpliktiga och postera dubbla vakter vid ammunitionsförråden organiserade de socialistiska ungdomsklubbarna "arbetar- och soldatföreningar" i regementsstäderna för att "förbrödra" över kasernmurarna.

Inför den växande hungerrörelsen och upplösningstendenserna inom krigsmakten tog ledande militärer, pensionerade överste Gyllenpalm och generalmajor Balck, tillsammans med polisledningen i Stockholm initiativ till upprättandet av ett borgargarde - "Stockholms Frivilliga Skyddskår". Dess uttalade uppgift var att biträda polisen vid upprätthållandet av ordningen och försvaret av offentliga byggnader, livsmedelsaffärer och andra tänkbara angreppsmål för hungerdemonstranterna. På mycket kort tid rekryterades och beväpnades manskap bland militära befäl, statstjänstemän och medlemmar av högerns Nationella Ungdomsförbundet. Kåren inkvarterades på militärhögskolan.

Arbetarrörelsen, i synnerhet dess ungdomsorganisationer, reagerade omedelbart. "GYLLENPALMARNAS PROVOKATIONSGARDE MÖTES AV RÖDA ARBETARGARDEN. Beväpnade arbetarkårer för ordning och folkskydd." Rubrikerna i den vänsterinriktade dagstidningen Politiken 28 april var olycksbådande och tidningen manade: "Arbetarnas svar på denna oerhörda utmaning blir dels en ytterligt stegrad sans och kallblodighet… och dels en allmän arbetarbeväpning över hela landet. Förberedelser har redan träffats för upprättandet av röda garden, väpnade arbetargarden, till folkets och ordningens skydd mot dessa reaktionens banditer. Något polisskydd för dessa våra garden fås ju ej och önskas inte heller. Men de kommer att göra sin tjänst ändå…"

 Folkets Dagblad Politiken manade till röda garden 28 april 1917

Och i samma nummer av Politiken kallade Föreningen Soldater-Arbetare i en annons till rekryteringsmöte för ett rött garde:

"Borgarna i Stockholm har bildat ett Borgargarde som i samband med polisen skall bringa oordning i arbetarleden på 1:a maj. Arbetare! Denna utmaning måste ges ett svar! Alla som inser nödvändigheten av att ORDNING och FRIHET bör gå hand i hand på arbetarnas högtidsdag samlas i afton kl 8 till möte i Revolts lokal… för organiserande av ett ARBETARGARDE".

 

Kvinnoupplopp

Inför proteststormen och hotet om arbetarbeväpning beslutade regeringen hals överhuvud redan samma kväll om upplösning av skyddskåren. Men ryktet gick inom överheten att första maj, var det dags. Då skulle Sverige hemsökas av REVOLUTIONEN.

Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting hade visserligen lovat att arbetarna själva skulle svara för ordningen, men stora truppsammandragningar skedde till Stockholm. 2 000 militärer från landsorten förlades i huvudstaden. Barkasser och bevakningsbåtar utrustades med kulsprutor. Minberedskapen (!) beordrades ut. Det gamla logementsfartyget Freja likaså. Från kustflottan hade örlogsfartygen "Oscar II" och "Manligheten" ankrat upp på Strömmen.

Men första majdemonstrationerna blev en fredlig massmobilisering av sällan skådat slag. 100 000 arbetare samlades på Gärdet i Stockholm – en fjärdedel av stadens befolkning. 20 000 arbetare demonstrerade i Göteborg och Norrköping, 15 000 i Malmö. Sammanlagt deltog nära 400 000 arbetare över hela landet i demonstrationerna bakom krav på bröd, 8-timmarsdag och författningsrevision, alltså allmän och lika rösträtt. Demonstranterna var disciplinerade och på de flesta håll anförda av den traditionella socialdemokratin och LO.

 Kvinnodemonstrationer, upplopp och plundringar förekom på flera håll.

Men hungerrörelsen fortsatte. Bara ett par dagar efter första maj rapporterades om ny potatisinventeringar. I Norrköping stormade 4 000 kvinnor bageri- och köttbutikerna. Den 5 maj drog hundratals arbetarkvinnor genom gatorna på Södermalm i Stockholm och genomsökte förråden hos flera handlare. På Södermannagatan gjorde ridande polis chock mot folkmassorna, många skadades och flera kvinnor greps.

I Göteborg tvingade hungerdemonstrerande kvinnor bagerierna att sälja bröd utan kuponger. Polisen och en avdelning ur Göra Artilleriregemente rensade gatorna, men demonstranterna samlades åter på Järntorget. Under hela kvällen och förnatten pågick sammanstötningar på olika platser i staden mellan arbetare och polisstyrkor.

 

Splittring

Gentemot de växande kraven från hungerdemonstranterna och arbetarrörelsens radikalaste falanger att LO skulle utlysa storstrejk för att genomdriva kraven, svarade LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen med att tillsätta den så kallade "1917 års arbetarkommitté". Kommittén förklarade sig representera de olika hunger- och arbetarkommittéerna landet runt och deklarerade som sitt syfte att leda in upprorsrörelsen på lagliga och parlamentariska banor. De lokala kommittéerna förmanades att upphöra med alla intrång på de statliga och kommunala livsmedelsorganens områden och hungerdemonstranterna manades att istället för inventeringar och oro möta upp bakom socialdemokratin vid höstens val.

Protester från de djupa leden höjdes omedelbart. Arbetarkommittén i Västervik, som exempel, uttalade sitt "bestämda ogillande mot det huvudlösa sätt varpå denna kommitté haft panna att försöka ställa sig i spetsen för arbetarklassens nyvakna strävan efter bröd och frihet; ett ögonblick då det varit av största vikt att samla arbetarmassorna borde det stått klart att steget att konstituera en kommitté som företrädde endast en riktning, och därtill den som för närvarande minst motsvaras av stämningen i landet måste verka söndrande istället för samlande". Från flera håll uppmanades arbetarrörelsens radikalare vänsterriktningar; syndikalisterna, vänstersocialdemokraterna och de socialistiska ungdomsförbunden att ta ledningen för rörelsen. På syndikalisternas förslag samlades i slutet av maj representanter för det nybildade socialdemokratiska vänsterpartiet (alltså det blivande kommunistpartiet), de socialistiska ungdomförbunden och syndikalisterna tillsammans med andra vänstersinnade för att planera för "hungerkampens enande". Planen var att försöka välja ett centralråd för rörelsen i samband med något stort arbetarmöte i Stockholm. Tillfället kom den 5 juni.

 

Gustav Adolfs torg

Det var en tisdag. Både det gamla socialdemokratiska partiet och det nya skulle interpellera i riksdagen om det rådande nödläget. Vänstern hade uppmanat Stockholms arbetare att lägga ned arbetet och möta upp utanför riksdagshuset. Över 30 000 hörsammade strejkappellen och i tusental samlades de strejkande på Gustav Adolfs torg. Stora styrkor polis och militär hade spärrat av Norrbro. Ridande polis var posterad på sidogatorna. På offentliga byggnader hade kulspruteposteringar placerats. Och plötsligt, utan förvarning, blåste polisledningen till anfall.

 

Den 5 juni attackerades hungerdemonstranterna på Gustav Adolfs torg i Stockholm våldsamt av ridande polis.

I arbetarpressen talade man dagen efter om "Stockholmskosackernas vilda framfart" vid "Blodbadet på Gustaf-Adolfs torg", med mängder av människor sårade av sabelhugg och bajonettstick, eller nedtrampade i paniken. Massorna flydde från torget och strömmade längs smågatorna bort till Folkets hus på Barnhusgatan där stormande massmöten hölls i varje vrå och ute på Norra Latinläroverkets gård. När Branting från en balkong uppmanade de tusentals församlade att "nu vända hem i lugn och god ordning" för att möta upp vid höstens val, möttes han, skriver en LO-historiker, av en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte. "Storstrejk, storstrejk! Ljöd ropen från tiotusentals människor som trängdes med varandra och rycktes med att ett våldsamt känslorus".

Dagen efter samlades 20 000 arbetare på ett möte i Hornsbergs hage i nordvästra Stockholm och valde, genom handuppräckning (!), ett niomannaråd vars syfte skulle vara att "ordna hungerrörelsen efter de djupa ledens vilja". Kommittén fick namnet Arbetarnas Landsråd.

 

Rösträtt och åttatimmarsdag

För att rådet skulle ha någon chans att spela sin tilltänkta roll måste dess representativitet breddas, det insåg alla de inblandade. Rådet bestod nu endast av den socialdemokratiska vänstern och syndikalisterna, men massan av Sveriges arbetare var ännu organiserad i sina klassiska fackföreningar. Därför vände sig landsrådet till huvudstadens fackliga organisationer för att förmå dessa att välja ombud till rådsförsamlingen. Efter två dagars långa debatter, där frågan stöttes om arbetarrörelsen borde välja revolution eller reform, röstade den stora majoriteten - 104 fackföreningar mot 21 – mot att delta i rådet. Och manade istället landets arbetare att satsa på att fälla högern i höstens stundande val. Därmed kom landsrådet inte att få den betydelse som samlande kraft för de lokala hungerkommittéerna som radikalerna hoppats. Istället började många lokala kommittéer och råd att söndras mellan radikaler som ville genomföra en "landsomfattande aktion" för att störta "hungerstyret" och den gamla socialdemokratins folk som ville gå den parlamentariska vägen.

Efter Seskaröhändelserna utanför Haparanda i juni, när arbetare avväpnade en militär trupp med bara händerna men sedan tvingades kapitulera inför militära förstärkningar, började också hungermanifestationerna bedarra. Med solen och värmen och den första nypotatisen förbättrades försörjningsläget en smula och kanske blev livet litet ljusare. Som författaren Göran Palm en gång uttryckte det; i juli blir även det röda Ådalen grönt.

I valet till hösten led högern som väntat ett förkrossande nederlag. Men också för den socialdemokratiska vänstern blev utgången en svår missräkning med endast 60 000 röster mot det gamla socialdemokratiska partiets 230 000. Kanske missgynnades radikalerna extra av att de fattigaste och kvinnorna saknade rösträtt, kanske var det bara så att de stora massorna inte ville göra revolution. Liberaler och socialdemokrater bildade regering och en stormig politisk period inleddes där det gamla skakades i grunden.

 Demonstration för rösträtt utanför riksdagshuset i april 1917.

Med bolsjevikrevolutionen i november 1917, finska inbördeskriget våren 1918 följt av det omvälvande ryska, med det stora europeiska revolutionsdramat senhösten 1918 – i Tyskland, Österrike, Ungern och med nya svenska oroligheter släppte de gamla svenska överhetskretsarnas motstånd. Allmän och lika rösträtt genomdrevs liksom lagstadgad 8-timmarsdag. För första gången skymtade det demokratiska välfärdssamhället långt i fjärran. Den dröm som ännu tillhörde framtiden när unga arbetare pratade beväpning och arbetarmödrar stormade potatisförsäljare i Norrköping och på Södermannagatan hungervåren 1917.

Hem

 

 Hem